I väntans tider...

Är man rund om magen eller är man rund om magen!

Morgonstund har guld i mun...

Jag är en sån där tokig person som älskar mornar!! Ibland kan det vara lite svårt att kliva upp det kan jag medge men har man väl satt fötterna utanför sängen..... Tidiga mornar är min bästa tid, jag pysslar om hästarna, hönsen, tar in alla ljud i den fridfulla "tystnaden". Igår hörde jag göken. Sen får man sitta och filosofera en stund över en kopp te tills resten av familjen vaknar mmmmmmm..............

Äntligen!

Då äntligen var det på plats, det "nya" stallet. Men vilken pärs och vad de fick trixa, jag hade fjärilar i magen hela tiden. Det var trångt och kraftledningar ivägen. Men dom var duktiga killarna. En stor eloge till dom. Nu återstår bara lite småfix för mig.

Oj vilket väder...

Skulle rida idag istället för i tisdags. Det småregnade lite, men det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder heter det. Så vi gav oss av Kristina och jag. Tilda som jag rider var mer orolig en vanligt, ville dra iväg och var svår att hålla. När vi hade ridit en halvtimme hörde vi hur det mullrade. Sen bröt ett riktigt oväder ut. Blåste, småhaglade och mullrade. Jag trodde Tilda skulle explodera under mig, det var lite otäckt. Vi vände och sista kilometern satt vi av och gick. Hästarna kände nog att det var oväder på gång.

Det känns hårt att bli ratad...

Speciellt när det är ens eget vuxna barn som säger att man är värdelös och inte betyder något. Jag kommer inte att få träffa mina barnbarn, dom kommer nog inte ens veta att jag existerar när det inte ens pratas om mig i familjen. Jag känner mig totalt maktlös och vad jag en gör och hur jag än gör , så är det fel. Det finns inget intresse av att ha en relation med mig. Nu upphör jag att finnas till. Det är lika bra.

Sen att jag får finnas till för andra är ju bra. Tur är väl det, jag är glad att jag duger för er.